Ett barndomsminne är Elsa Beskows bok ” Blomsterfesten i täppan” och bilden på ogräsen bakom trädgårdsgrinden som inte fick komma in och störa ordningen i den fina trädgården. Jag tyckte de var intressantare än de prydliga trädgårdsväxterna.
Ogräs, -fortfarande vill vi inte ha dem där, i våra trädgårdar och planteringar. Starka överlevare, som klarar sig när känsligare växter dör. Vi drar upp, gräver upp, besprutar med kemiska medel och slänger. Ibland kanske vi tittar lite närmare på ogräset och tänker ”den är ju ganska vacker i alla fall”. Och våra vilda växter behövs. De må vara små, fula och skräpiga, men de är en viktig del i vår komplexa kedja för överlevnad. Så kanske skall vi vara lite försiktiga i vår framfart med hacka och gifter.
Vilka växter är ogräs?
I Wikipedia står det: ”Ogräs eller skadeväxter är kärlväxter som växer på platser där de för människor inte är önskvärda, såsom åkerfält, trädgårdsland, blomsterrabatter, trädgårdsgångar, gator och torg”.
Riksförbundet Svensk Trädgård skriver: ”Ogräs är egentligen ett orättvist namn på växter som många gånger är väldigt vackra men som råkar växa på, för oss människor, fel plats.”
Om bilderna:
Växterna är plockade på platser i Kungsbacka där de inte är menade att växa. Som i min trädgård, eller i nyplanteringar, vid byggarbetsplatser, vägkanter, genom asfalt, mellan gatstenar, och på många fler olämpliga ställen.
Men jag ville avbilda dem som om de var de vackra trädgårdsblommor vi plockar in och sätter i en vas. Framhäva deras färg och specifika form med placering och ljussättning.
Du kan läsa om växterna om du klickar på första bilden och följer pilarna.
Rävrumpa, puggrocka, gökbett, åkerskäfte.
För 300 miljoner år sedan, växte jättelika fräken i stora sumpskogar. Och nu finns de här som små ogräs och överlevare, anpassade till nyare tider.
Fräkenväxter är lätta att känna igen. De startar säsongen med att låta en ledad stjälk växa upp, toppad av en kottlik blomställning.
Sedan börjar smala långa bladkransar komma fram ur lederna, blommorna försvinner och växten blir inte helt olik en gles och spretig rävsvans. Eller rävrumpa, som den ju också kallas.
I stadenär den ganska vanlig och växer i diken och i slänterna vid gångvägarna. De smala bladen gör att den lätt döljer sig i gräset.
Carl von Linné skriver i Svensk flora ”Står orörd av nötkreaturen, om dessa ej äter den av okunnighet eller tvingade av hunger som Utrechtkor från Friesland, vilka verkligen förtär dem; Commelin holl.
De sporer som först skakas ut ur axet, hoppar som om de levde, enligt vad Staehelin iakttagit;”
”I wattensjuka ängar och åkrar är detta et elakt ogräs., hälst det kryper wida med sine långe rötter, och då desse dels gå djupt dels ökas af sönderslitne rötter, står det näppeligen at utrota utan genom tilräckelig och wälunderhållen dikning, hwarigenom bottensyran aldeles uttappas.” A.J. Retzius
Åkerfräken blir 10 – 40 cm hög, den är flerårig och blommar vår och
tidig sommar. Vanlig i hela Sverige utom i fjälltrakterna. Växer på fuktig lera, sand eller grus.
GIFTIG: SVA (statens veterinärmedicinska anstalt) anger att växten är giftig för djur som häst, nötkreatur och får.
INOM FOLKMEDICINEN: Avkok har använts för att bl.a stärka immunförsvaret, bota diarré och motverka järnbrist.
Utvändigt även som en dekokt att gnugga in i hårbotten mothåravfall och mjäll.
Anna-Karin Larsson 